1 Comment

Finns det något slut på de grymheter för Fonden för humanitär rätt?


 Finns det något slut på de grymheter för Fonden för humanitär rätt?

1 march 2012, Serbian FB Reporter

Natasha Kandic (paid “bounty” hunter), here with former Hague prosecutor Carla Del Ponte, would frame for money anybody(she is paid Western spy)! She found support with some Svedish racist judicial offcicials…

För domstolen i Sverige är alla serber kriminella, och alla albaner är offer. Den enda som är värre än en serb är en serbisk polisman, nämnde Nataša Kandić, presenterandes för den svenska domstolen de falska bevisen om skulden för en hel poliskår så att en vanlig polis skulle dömas till livstidsfängelse för ett brott han inte begått. Alla serber är krigsförbrytare.

Denna mening uttalades helt ostraffat av den svenska åklagaren Lars Hedvall i rättssalen där rättegången för Milić Martinović ägde rum, åtalad för påstådd medverkan i mordet på 41 albaner i byn Ćuška den 14 maj 1999.

För detta har åklagaren inte ens blivit tillsagd av domaren, även om lagen säger att han måste bli åtalad för hatspridning. Milić Martinović är född den 25 mars 1977 i Vitomirica, nära Peć. Han är gift och far till tre minderåriga barn. Från och med november 1998 har han jobbat för SUP (polisen) i Peć.

Han tjänade sitt hemland i landets värsta dagar, då det var ett offer för NATO:s aggression. Efter all oro av dag- och nattbombningen 1999, kommer ännu mer skrämmande ockupation av Kosovo från de albanska terroristerna. Hela Milićs familj hade rymt från den södra serbiska provinsen, och alla de icke förstörda tillgångarna som skapades i generationer rövades bort av albaner.

För att på något sätt mata sina barn och sig själv, lämnar Milić MUP (polisen) och flyttar ut till världen ”i jakt efter bröd”. Vägen och det onda ödet förde honom till Sverige… Ingen har nånsin, fram till 2009, haft ett enda fult ord om honom – varken serber eller Kosovo albaner.

Ingen vet vem det var i Göteborg som först präglade honom som den påstådda ”Slaktaren från Ćuška”, som idag inte är längre viktigt. Anmälan har i alla fall nått Fonden för humanitär rätt i Belgrad, licensierade inkvisitorn för häxjakt (förutsatt att de är av serbisk nationalitet), varifrån den svenska polisen larmades.

I april 2010 greps Milić och placerades i häkte, anklagad för att vara en krigsförbrytare. Vladimir Vukčević, republikens åklagare, med sin skrivelse KTRZ-4/10 från den 10 januari 2011 bekräftar för sin svenska kollega att inget åtal rörde sig i Serbien mot Milić. Noggrant, säger Vukčević: „Fram till nu uppsamlade bevis ger ingen anledning att misstänka att Milić Martinović varit en deltagare i händelsen i Ćuška, Peć kommun, den 14 maj 1999.“

Angående monteringen av hela processen säger mest det faktum att Milić greps i april 2010, och att den serbiska ambassaden i Stockholm informerades först i september samma år. Under tiden granskades alla vittnen som på Nataša Kandićs uppmaning åtalet markerade som relevant. Utredaren, Sven Åke Blombergsson, bad dem att identifiera fotografier av Milić.

De alla har, utan undantag, hävdat senare i rättegången att endast Milićs fotografi har markerats. Åklagaren Hedvall kommer naturligtvis att förklara hur de inte förstår sig själva, eftersom de påstås sa att de själva markerade fotografin av Milić, och att det inte var polisen. För att i lugn kunna samla bevisen, svenskarna informerar inte serbiska ambasaden om gripandet av Milić, även om det visas att det är helt obefogad rädsla för en eventuell intervention av serbiska diplomater i riktning mot att respektera legen.

Även inbjuden att besöka den serbiska fången, dåvarande serbiska ambassadören i Sverige, och idag i Bosnien och Herzegovina, Ninoslav Stojadinović, inte bara att han aldrig har gjort det, utan han även ignorerade Milićs ansökan om att rekommendera en bra och ärlig svensk advokat.

Även den serbiska utrikesministeriet har på familjen Martinovićs uppmaning svarat med ett vanligt brev att de blivit informerade om ovanstående fallet, men att dess ministeriets befogenheter är begränsade. Milić har från vissa fått rekommendation om att den bästa advokaten i Sverige för dessa fall är Eriksson, och begärt att han ska tilldelas honom som försvarar.

Domstolen gav honom ett svar om att han får välja vilken advokat som helst, men att han inte heter Eriksson i efternamn. Slutligen får Milić två andra försvarare. Anledningen till denna generositet från domstolen var den att dessa advokater inte tål varandra, så att de pga. den sårade fåfänga i huvudsak bojkottade hela förfarandet.

Advokater har aldrig suttit för att tillsammans komma överens hur de ska försvara ett sådant komplicerat fall, har knappt besökt sin klient, och när de väl gjorde det kom de utan tolk. En av de, med namnet Bertill, har flera gånger åkt till Serbien, enligt uppgift för att förhöra vittnen och samla bevis, så att han från alla resor endast tog med sig intryck om underbart nattliv och ännu bättre kök. Och med denna anklagelse hade försvaret alla chanser att misslyckas.

Grundpelaren i åtalet, ett skyddat vittne, har i rättegången sagt att han inte sett Milić i Ćuška då brottet inträffade, och på åklagarens fråga om varför han tidigare gjort ett annat uttalande svarade han att han gjorde det efter påtryckningar från den svenska polisen och från Nataša Kandić.

Andra vittnen har inte kunnat komma överens om var de har såg den åtalande då brottet inträffade, så enligt deras uttalanden var han på flera olika ställen på samma gång som var långt ifrån varandra. Slutligen hävdade ett ”vittne” att personligen hört Milić ge order till poliser om att döda tre albaner, men det förnekades av nästa ”vittne” som hävdade att den åtalade stod lugnt bredvid en grind.

En försökte även att övertyga domstolen att han såg Milić i militär uniform, trots att den svenska åklagaren aldrig någonsin tvekade om att den anklagade var en polis som hade helt olika uniformer än militärer. Ett vittne hävdade att hon kände igen ”den kriminella Milić från Ćuška”, och att han då brottet inträffade inte hade några tänder.

Eftersom försvaret lyckades bevisa att den anklagade har alla naturliga tänder, och hur medicinskt omöjligt det är för vuxna att tänder växer ut igen, avvisade domstolen vittnesmålet endast i den delen som irrelevant, medan allt annat accepterades. Å andra sidan, försvaret lyckades presentera ett antal trovärdiga handlingar och uttalanden från vittnen som bekräftar att Milić den kritiska dagen var minst 50 km från Ćuška.

I ett brev nr. 01-13109/10-4 sänt den 23 december 2010 av den ställföreträdande stabschefen av inrikesministern Vanja Vukić nämns: ”…Den nämnda har som en aktiv medlem i den 3:e PJP SUP Peć från den 14 maj 1999 till den 19 maj 1999 deltagit i en gemensam insats med medlemmarna av VJ, för att neutralisera de albanska terroristiska krafterna (ŠTS) i området Dobra Voda med riktning mot Ovčarevo, Klina kommun, Kosovo, medan den 19 maj 1999 i området Požare, Dečane kommun, deltog i att neutralisera ŠTS och dra ut mänskligheten och tekniken.”

Åklagare och Sveriges domstol har avvisat serbiska polisens påståenden som falska, sade att Serbien till varje pris vill undvika att i det nämnda brottet polisen dras in!? Termen ”Serbien” betyder att staten har svarat på varje begäran om utlämning från den begärande Haag, levererar komplett civil, militär och polisiär ledarskap. Varför skulle då den staten vilja skydda en vanlig polis?

Det är värt att komma ihåg att det just är den Fonden för humanitär rätt som den 2 mars 2009 lämnade in åtal mot 17 tidigare medlemmar av den 37:e Polisens specialenheter (PJP), misstänkta för inblandning i att begå krigsförbrytelser i Kosovo. Inom bara några dagar har serbiska myndigheterna gripit flera misstänkta personer, varav en var i rang för överstelöjtnant.

Som tjugotvååring har Milić i teorin inte kunnat vara en polis under tiden då brottet inträffade i Ćuška, så det är helt obegripligt argument att Serbien genom att ge fabricerade dokument i det här fallet skyddar hela ministeriet. Att inte misslyckas, drar åtalet sina tyngsta vapen – personligen Nataša Kandić! Även om hon under brottets skede inte var i Kosovo, och ännu mindre i Ćuška, hon säger sig ha viss kunskap (?) att just Milić var en av de kriminella i detta område.

Hur hon fick veta allt detta har Kandić aldrig förklarat, och domstolen har inte frågat. Omedelbart efter detta uttalande, och endast på den grunden, utfärdar domstolen på St. Jovans dag detta år ett omdöme, och Milić Marjanović döms till livstidsfängelse! Skälen till att var och en av deltagarna i denna farsartade rättegången fungerade som agerade blev snabbt upptäckta.

Sverige har vid gripandet av Milić blivit varnad av EU att på dess territorium bor ett stort antal serber som under kriget befann sig i det forna Jugoslavien, och att ingen av dem dömdes för krigsförbrytelser. Var och en av vittnen har från Nataša Kandić fått 150,000 sek, för lämplig information.

En utredare, dvs. som på bilderna bidragit till att ”känna igen” Milić, och när de under förhandlingen fastnade i sina egna lögner, hoppade åklagaren in och hjälpte till genom att tolka protokollet så som de ville ha sagt det, snarare än vad de faktiskt sagt. Nataša Kandić och fondens advokat Mustafa Radonjić, de främsta förespråkarna för förföljelse, inte bara för Milić, utan även för många andra oskyldiga serber, har mer än en anledning för sina egna handlingar.

Av de fem viktigaste finansiärerna av humanitär rätt, två är även från Sverige: Svenskt internationellt utvecklingssamarbete (SIDA) och Svenska Helsingforskomittén för mänskliga rättigheter. Så hade Kandić miljontals skär (i euro) att ställa in en dom i Sverige för en uppfunnen krigsförbrytare. Dessutom har Kandić själv under en paus av rättegången i Stockholm sagt framför alla som var samlade där: ”…När han blir dömd, kommer jag personligen sträva efter att ställa hela PJP inför rätta”. Hennes sjuka fixering är att fördöma alla medlemmar i den serbiska polisen och armén genom att bevisa riktigheten av vad som fanns i domstol, i förbigående, sade till själva Milić, „Du är värre än en serb, du är en serbisk polis.“

Därefter finns det bara ett smalt hopp om att apellationsdomstolen i Sverige kommer ha mer känslor för legitimitet, och frigöra en oskyldig man. Familjen Martinović ber alla som vet eller känner någon bra och ärlig advokat i Sverige att rekommendera så att rättvisan skulle lyckas vinna. Haag (ICTY) har dömt till livstidsfängelse endast serbiska generalen Radoslav Krstić och Milan Lukić.

Milić Martinović är den tredje mannen som ”för krigsförbrytelser” dömdes till livstidsfängelse. Är det möjligt att en vanlig polis får största ansvaret för morden på hundratusentals människor i inbördeskriget i forna Jugoslavien?

About Editor

Више информација о аутору М. Новаковићу на: http://miodragnovakovic.wordpress.com/

One comment on “Finns det något slut på de grymheter för Fonden för humanitär rätt?

  1. […] Превод на шведски доступан је на следећем линку […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: